Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N64a

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Slåttanna å "gålmålsjäspe"

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Hemmansägare Martin Nilsson År: 1916

Socken/stad: Vibyggerå By/kvarter: Edånger

För en 50-år tillbaka och dessförinnan gick så till vid höslåtten här i byn: Åldermannen sammankallade byamännen till bystämma, då man kom överens om dag och timme för slåttens påbörjande. På det utsatta klockslaget infann sig slåtterfolket på en viss för alla år bestämd plats vid västligaste gården i byn. Därifrån tågade hela skaran västerut under avsjungandet av en lämplig psalm.
Där vägarna till böndernas olika utslåtter delade sig, skildes skaran och varje bonde gick med sitt folk till sitt skifte. Ingen fick gå ut före de andra första dagen, sedan var det inte så noga, men däremot måste allesammans varenda kväll ögonblickligen begiva sig hem, då åldermannen kl. 9 gav signal med ett bockhorn.

Karlarnas dräkt under slåttern bestod av vita "blagarnsbyxor" och tröja av samma tyg. Far min beskrev dessa byxor sålunda, att de saknade öppning såväl fram som bak, men istället var benen så vida att man gjorde sitt våta behov fullt bekvämt genom att kavla upp byxbenet upp till grenen. Sådana byxor användes endast under slåttern, och byskräddaren hade starx dessförinnan ett fasligt sjå med att hinna klara alla beställningarna, ty alla skulle ha nya.

På den tiden förstod de sig icke på att hässja höet utan det fick torka på marken. Var väderleken ogynsam kunde därför "slåttanna" bli långvarig värre, och det erhållna fodret dåligt. Sedan alla bönderna fått in sitt hö, hölls "gålmåljesspe".
Detta var ett gemensamt gästabud, som pågick i två dagar vanligen en söndag och därpå följande måndag. Varje gård höll sig själv med traktering både mat och dryck, men de gick tillsammans i en och samma gård. Skyldigheten att hålla husrum för gålmålsjäspe gick i tur och ordning hela byn igenom - år efter år och gård efter år.

Då dagen för gästabudet var inne, tågade man till gästabudsgården från alla de andra. Var och en hade med sig bord, mat av allehanda slag och en stor flaska brännvin - rymmande 1 á 2 kannor. I salen sammanställdes borden i hästskoform, och vart matlag dukade upp sin medhavda kost, varpå de sjöng en psalmvers och satte sig att äta och dricka´.
Under måltiden skulle gubbarna smaka på varandras brännvin allesammans, och eftersom de var många, blev det alltid så att de var åtskilligt mjuka i knävecken, då de reste sig från bordet för att sjunga en psalmvers till avslutning på måltiden. Ena året hade de börjat med Jag lyfter mina händer och slutade med "Som fåglar små, när dundra må." Men vid slutversen orkade gubbarna inte stå ordentligt utan flera ramlade över borden, så at det blev liksom en utritning till versens innehåll.

En av gubbarna hade skränat och sjungit så falskt, att församlingen inte höll på kunna leta sig fram till slutet. Då det var klart,,frågade den där skrängubben: "hle ji, då ja vre tona lite grann?" (Hörde ni, att jag vred melodin en smula?) Efter måltiden röjdes salen ren från alla möbler och ungdomen satte igång med att dansa. Därmed fortsatte de hela natten.
Från början var gubbarna också med, men de stod inte pall så länge, för de tog sigg en sup mellan var låt. Då de inte längre var benstarka nog att dansa, gubbarna, roade de sig med att berätta historier och ljuga för varandra och om möjligt spela varandra något spratt. Så t.ex. hade de narrat en att sätta sig på kvarnstenen i en av kallkvarnarna nere i ån nedanför byn. det skulle vara så roligt åka på det sättet. Då kvarnen började få fart, skrek gubben: "stäm,stäm, stäääm!" men den som skötte om stämluckan drog på mera vatten med den påföljd, att han, som åkte, slungades iväggen och höll på slå ihjäl sig.

En annan gång hade man knutit fast en liten bjällra i rockskörtet åt en av gubbarna. Denne hade därför ett jämt göra med att se ut genom fönstret och undra "håcken fän," som var ute och körde nu igen, ty så fort han rörde sig det minsta, pinglade klockan, och han var inte karl till att kunna avgöra, varifrån ljudet kom. Och då han sent omsider skulle gå hem till sitt, ropade han ideligen till sin gumma, som också var med: "ha deg bortu vägen, Sära, dä kom´n'körar ätte!" Men då han tog av sig rocken, upptäckte han bedrägeriet, och då blev han ursinnig.

På måndagen var det fridag. Då var kalaserandet förlagt till de enskilda hemmen, och man gick och hälsade på hos varandra åt och söp. Gubbarna hade sitt för sig och drängarna likaså, och bägge parterna höll sig mest till flaskan. Ungdomen dansade och gjorde lekar. Att tisdagarna var "dagen efter" är självklart.
Nuförtiden är det betydligt annorlunda, men de gamla bruken är inte helt och hållet utdöda. Envar börjar slå, då han behagar. De som hinner först, brukar självmant hjälpa de andra, och det gör man gratis. "Gålmålsjäspe" avhålles ännu årligen, men man hålls hemma hos sig var och en . Det avhålles alltid på en söndag och av alla i byn på samma dag..

Dagen efter är "frimåndag" både för husbönder och tjänare. Då går vi och hälsar på varandra, gör "liderligheter" och ljuger i varandra, så gott vi kan, fast i den vägen tör vi nog vara dåliga, mot var de förr var, så äter vi varandras mat och dricker kaffe och väl en och annan "kask" för nu vara riktigt uppriktig men vi har gått ifrån den" GAMLA RELIGIONEN" både vad psalmsång och "stupfylla" beträffar.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:I_1916. Uppteckningsnr: 64

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jordbruket

Festligheter i samband med åkerbruket

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer