Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N5003

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: "Vittra"

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Eric Hägerström

Socken/stad: Sånga By/kvarter: Hampnäs

Det finns väl knappast någonting, som kan få en att lyssna så andäktigt, som när man hör vitterhistorier och särskilt barn äro intresserade åhörare vid sådana tillfällen. Jag minns när jag var mindre, huru vi småpojkar och flickor samlades i något hörn av våra hem, och huru vi där huvudsakligen sysselsatte oss med att tala om vitter och "skrömt", tills vi vore så uppjagade, att vi knappt tordes gå ut. Denna rädsla går ju bort så småningom, men sanningen av vitterhistorierna bedömes vid äldre år allt efter var och ens tro. Därför berättar jag dessa historier, såsom jag hört de gamla säga, att de upplevat dem.

De tycks även ha kommit i så nära beröring med vitterfolket att de t.o.m. fått redaapå vitterkornas namn. Dessa äro: "Hejlan, Lejlan, Hålan, Smålan, Ruåma, Ruåta, Hella, Bella, Motahimfota, Kukku, och Storlina (oxen)". Min farmor berättar, att när hon en gång i sin ungdom var ute för att söka kor, fick hon höra ett starkt buller, som kom henne allt närmare. Snart kunde hon även höra sånger och locktoner, som vitterfolket använde för att få korna med sig. De sista korna såg hon också vilka voro alldeles vita men eljest lika våra vanliga.

En 86 årig gubbe, Olof Boija, omtalar, att en syster till honom, som om sommaren var i fäboen, sett och hört vittra. När hon på natten låg och mådde som bäst, så vaknade hon av att det trampade och skramlade ute. Hon steg då upp, tittade i fönstrer och fick se vitterkorna samt en vitterkvinna som sade: "Min ko går i grönan vall, och din ko stå i dyngan stall, och du sover sött som en sugga". Sedan drog hon sjungande sin väg med korna.

Boijas, hustru berättar, att i hennes föräldrahem uppträdde vitterfolket inomhus och även när det andra, det riktiga folket, var tillstädes. När de i detta hem hade roligt; gjorde lekar, dansade eller dylikt, så uppförde sig vitterfolket på samma sätt. På nätterna fingo de ligga och se på. huru en vitterkvinna kom in och satte sig vid spiseln. Där började hon att linda ett barn. sedan gick hon med barnet på armen till matskåpet. Därefter gick hon fram till sängen, där de lågo, lade barnet under täcket vid deras fötter samt steg själv upp och tittade på pojkarna, som lågo på "gällen". Sedan försvann hon. På morgonen var emellertid allt sig likt. Ingen mat var rörd och intet barn fanns. Men 14 dagar därefter dog ett barn till deras syster. Vad de om nätterna sett togs då som förebud till detta barns död.

Till att fånga en vitterko finnes det bara ett sätt, och då skall det vara stål. Om man t.ex. skulle få se en vitterko, så lönar det ej att försöka få tag i henne på annat sätt än genom att kasta en kniv,yxa eller dylikt, som innehåller stål, över kon. Det mest egendomliga med vitterkorna är det sätt varmed de skola mjölkas. Skall en vitterko mjölkas, så måste mjölkkärlet få bli fullt, innan det tömmes, ty eljest försvinner kon.

Det har också funnits trollgubbar i den gamla goda tiden. Den förut nämde Boija omtalar att i hans hemtrakt fanns det en sådan: Per Olson, Brandberget. I Boijas föräldrahem var det om nätterna ett vilt liv i "föngse" (ladugården). Korna fingo aldrig vara i fred utan löstes och utsattes för allt möjligt obehag. Per Olson tillkallades, och när han kom så sade han, att de skulle flytta "föngse" en bit, ty det stod i vägen för vittra. De gjorde så, och sedan blev det bra.

På Holms säteri fanns det en oxe, som var så vildsint, att det var förenat med livsfara att gå till honom. Denna oxe hade en gång sluppit lös och uppskrämde befolkningen i trakten. Omöjligt var det att få fast honom, och i 8 dagar hade han varit löst, innan de kommo på den tanken att tillkalla Per Olson. När han kom, bad han att få jungfrun med sig, och sedan gick han het lungt fram till oxen, strök honom på ryggen och tillsade jungfrun att gå hemåt. Hon gjorde så, och oxen följde efter. Efter den dagen var han snäll som ett lamm.

En gång var brukspatron Rinman på Gålsjö samt en annan karl ute och fiskade, och därvid hade deras nät stulits. Då mötte de Per Olson och omtalade för honom huru det hade gått. "De skola nog bli tvungna att lämna dem tillbaka", sade han. När de sedan hade rott ut på sjön till en holme, funno de om en stund sina nät i den båt de använt. I båten hade dock näten ej funnits förut, och ingen annan hade de sett, som varit dit med dem.
Vid sjön, vars namn är Tannsjön, finns det en stor sten, som har fått benämningen Tannsjö-kyrka. Huru den fått detta namn tillgick på följande sätt: En söndagsmorgon var ovannämde Per Olson ute på fiske, och då fick han höra hur det brusade i luften. För att få se varifrån ljudet kom steg han upp på en stor sten och fick då se en skara svartklädda män och kvinnor ute på sjön.
Främst gick en präst, som bar en psalmbok i handen. Per Olson kunde även tydligt höra den psalm, de sjöngo. Denna var: "Misskundelig Gud låt nådens sol upprinna". Detta som han sett, tog han som varning för söndagsfiske. Många liknande historier om Per Olson finnes, men vad jag skrivit räcker.

Nästan alla gamla, och framförallt de som ha sett vitter eller "skrömt", kinna våga sitt huvud på att de finnas. Vår tids tvivlande, uppväxande släkte avfärdar vanligtvis allt övernaturligt med en överlägsen min eller en axelryckning, som vill säga, att sådant gammalt skrock tillhör den gamla tidens okunnighet. Huru därmed förhåller sig får väl vetenskapen, om den någonsin lyckas, förso´öka utredda. Vi vanliga dödliga få ställa oss avvaktande.

Åldersuppg. samt uppt.datum saknas

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5003

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Boskapsskötseln

I fäbodarna

Upplevelser i och sägner från bodarna

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer